Arkitektur
De flesta minnesmärken man kan se på Gran Canaria är senare än tiden för erövringen även om man kunnat bevara några fynd som har sin härkomst från urinvånarna på ön.
Den tidigaste arkitektoniska stilen är den gotiska från 1400-talet, där katedralen i Las Palmas de Gran Canaria är ett exempel. Man kan också finna exempel på den gotisk-arabiska stilen i verk från 1500-talet som t.ex. kyrkan San Juan Babtista i Telde. 1600 och 1700-talen är den gyllene barockens tidsepok som också har spår av arabisk stil. Kyrkorna Santo Domingo och San Telmo i Las Palmas de Gran Canaria är exempel på detta.
På 1800-talet tillfördes öns arkitektur nya vindar av de liberala borgarnas tankar och även från adeln. Ett bra uttryck för detta är det som idag är det litterära kabinettet i Las Palmas de Gran Canaria. Modernismen kom i början av 1900-talet, en stil som på 30-talet övergick i rationalismen, där arkitekten Miguel Martín Fernández de la Torre utmärkte sig med verk som fasaden till Cabildo Insular eller Paradoren i Tejeda.
I slutet av 1900-talet kom nya skapelser och där kan betonas interiören i Centro Atlántico för modern konst av Sáenz de Oiza, auditoriet Alfredo Kraus av Óscar Tusquets samt Woermann-tornet av Iñaki Ábalos och Juan Herreros. Det är de nya ikonerna för en stad i ständig förändring.
Skulpturer
San Juan kyrkan i Telde är en referenspunkt när det gäller att analysera Gran Canarias skulpturkonst mellan 1500-talet och 1900-talet. Man söker sig gärna utomlands, till exempel till Mexico för att förvärva krucifixet och den snidade altartavlan i trä.
Under den barockinspirerade epoken importerade man huvudsakligen från Västindien. José Luján Pérez (1756–1815), gav namn åt den skola som bär hans namn, och som vårdar den kanariska identiteten. Skolan kan sägas vara vaggan till stora konstnärer i detta sekel. Tony Gallardos rena linjer i abstrakta koncept bearbetade i skrot och industrimaterial öppnar nya vägar på 1960-talet, en epok som föregår nutida konstnärer som Martín Chirino, som har bytt sin abstrakta konst mot offentliga skulpturer och vars identitet bl.a. visas i ”Lady Harimaguada” i den grankanariska huvudstaden.
Målningar
Bland målningarna från 1400 och 1700-talen är flera av flamländskt ursprung. Man kan i dag beundra dem i det lilla Nieveskapellet i Agaete, eller Guadalupemadonnan i kyrkan San Juan Bautista i Arucas.

På 1800-talet utmärker sig Manuel Ponce de León och i början av 1900-talet lyser personligheter som Néstor de la Torre (1887-1938) som är den som mest uttrycker den kanariska särprägeln. Under seklets första decennier är det många kanariska konstnärer som följer i föregående sekels kölvatten som Nicolás Massieu y Matos. Skolan Lújan Pèrez kommer fram med prominenta figurer som Jorge Oramas, Santiago Santana och den redan citerade Felo Monzón som medverkade tillsammans med Lola Massieu i grundandet av gruppen Ladac.
Väl inne i 70-talet influeras många konstnärer av den nya konsten genom den amerikanska abstraktionen och eklekticismen där man i utförandet ofta använder sig av olika material.