Det är svårt att berätta. Hur ska jag kunna förklara att en hel planet får plats på en ö vars yta är mindre än 50 km. i diameter? Men det är faktiskt så. Gran Canaria rymmer en miniatyrkontinent, med två jordhalvor, med två helt skilda utseenden. En halva full av stränder och en annan, mindre känd, full av berg och slingrande raviner som föds i bergstrakten och slingrar sig ner till havet.

Inte långt från  stojet och stimmet som täcker stränderna finns det ett vilt naturligt landskap som lever sitt eget liv tack vare det gynnsamma klimatet på denna del av klotet. Ett klimat som utformar denna mikrovärld av varierande landskap.

Tänk dig att promenera i din hemstad och se hur vädret växlar bara genom att runda en hörna. Det växlar en gång och sedan igen enbart genom att korsa en gata. Men detta, just detta, är vad som händer på ön Gran Canaria. Allt eftersom du lämnar kusten bakom dig dyker det upp klimat och landskap så vitt skilda att de inte ens verkar vara släkt. Ibland inte ens avlägsna kusiner.

Pinjeskogar. Laurisilva. Raviner som trasslar in sig mellan bergen och slänger sig huvudstupa ut när de närmar sig havet. Ett månlandskap som lever ovan molnen i bergstrakterna. Palmlundar på utflykt och undangömda vrår som döljer Makronesiens säregna flora. Dessutom ett långt och syrerikt nät av stigar, caminos reales, som utbreder sig i bergen och som tillåter besökaren att vandra mellan pinjer och ormbunkar, drakblodsträd och andra inhemska växter.