Bakom oss lämnar vi stadens brus och tradiga landsvägar. Att gå in på smågatorna i El Roque är som att klä av sig allt överflödigt. Efter en kort promenad i trånga gränder skymtar man havet.
Det är ett av de ställen där du känner havets kraft bara genom att lyssna, utan att något distraherar dig. Det är värdelöst att försöka sätta ord på skönheten i en solnedgång, det vita skummet som slår mot klipporna och tystnaden som följer med tidvattnet.
El Roque är vittne till en epok då man bearbetade varenda gnutta bördig jord och byggde husen på omöjliga platser där man inte kunde odla. Att gå uppför den branta backen är som att gå bakåt i tiden. Du kommer till platsen du önskat resa till, vaggad av historien av en plats som denna, 320 meter ut i havet.
För de som blir sjösjuka är det ingen fara. På El Roque lägger man inte ut från asfalten där man har sina fötter. Vi inbjuder er bara att tänka att ni promenerar på däcket till ett skepp som ligger i hamnen. Vi lättar inte ankar och den enda överrumpling eller förvåning som man kan uppleva är att kyparen kommer med restaurangens meny vid vägens slut på första parkett med en magisk utsikt.
Tiden går, saker förändras, inget förblir bestående, solen går upp och ner varje dag. Men i detta lilla hörn av Gran Canaria hittar du alltid någon som kan njuta, nästan i hemlighet, och finna glädje av det lilla enkla.
