Kanarieöarnas historiska ursprung är uppblandat med legender och myter och det förekommer olika teorier. På det ena eller andra sättet måste man gå tillbaks till den klassiska epoken för att hitta de första historiska referenserna om Gran Canaria. Forskningen kring urinvånarna pekar på en vinkling till Nordafrika och den kulturella miljön till berberna som koloniserade ön i mitten av första årtusendet f.Kr. Gran Canaria var den mest receptiva ön vad gällde folk och kultur som kom till arkipelagen under den förspanska tiden.
Erövringen av ön skedde under sista tredjedelen av 1400-talet under kung Fernandos och drottning Isabellas regering. På grund av det starka motstånd som urinnevånarna uppbådade tog erövringen fem år av strid. Den slutliga införlivningen under den spanska kronan skedde tack vare Pedro de Vera som avslutade den erövring som påbörjades av Juan Rejón.
Erövringen bestod av två faser; landstigning och uppbyggnad av Real de Las Palmas i Guiniguadas flodmynning samt Veras fredskampanj på den södra delen av ön.
Från denna tidpunkt börjar den kastilianska kronan infiltrera hela sitt politiska, sociala och ekonomiska nät. Den grancanariska huvudstaden blir administrativt centrum och epicentrum för arkipelagen, (biskopssäte, den heliga inkvisitionsdomstolen, Canarias kungliga distriktsdomstol…). På 1600-talet spricker denna glänsande period för Gran Canaria på grund av nedgången i exporten av jordbruksprodukter såväl till Amerika som till resten av Europa.
Man måste vänta ända till mitten av 1800-talet för att kunna återupprätta frihamnarna, en ekonomisk konstruktion som kom till för att underlätta handeln för arkipelagen. Det är just denna anordning, baserad på undantag från skatt samt förmåner för den fria handeln, som är det främsta skälet till att det stora antal engelska fartyg och båtbolag som lägger till på Gran Canaria har möjlighet att fördubblas. Efter inträdet i den europeiska unionen tillämpas även i dag särskilda bestämmelser för ekonomi och skatt för den konstruktion av övärld som Gran Canaria och hela arkipelagen utgör.
Båttrafiken var för övrigt orsak till Gran Canarias utveckling av turismen, som genom åren givit ön en framträdande plats i världen som turismål och blivit öns främsta inkomstkälla. Från och med andra hälften av 1800-talet blev Gran Canaria populärt bland européer som ett mål för vila för turister och sjuka, vilket utnyttjades av båtbolagen som för sina färder byggde till hytter för resande. Det var också dessa båtbolag som gav impulsen till byggandet av hotell på ön, av vilka Hotell Santa Catalina (1890) är det enda som fortfarande är i bruk.
Utvecklingen av turismen och de tjänster som den genererar, blev avbruten av flera krig (första och andra världskriget och spanska inbördeskriget). Inte förrän på 50-talet började turismen räkna med besökssiffror av betydelse. Inte ens invigningen av Gran Canarias flygplats (dåvarande Gando) 1930 hjälpte till att återuppliva turismen.
Julen 1957 landade på Gando ett flygplan tillhörande det svenska flygbolaget Transair AB med alla sina 54 platser fyllda. Det var det första av en lång serie charterflyg som inledde Gran Canarias inträde i den organiserade massturismen och den moderna turistkommersen.
