Gamla krönikor berättar att en bild på madonnan plötsligt, utan förvarning, dök upp i Teror. Staden Teror var i slutet av 1400-talet endast en avlägsen lantgård, placerad mellan täta skogar av laurisilva. Efter denna händelse blev bilden av en mystisk plats ännu mera intensiv. En etikett som 500 år senare fortfarande finns i öbornas fantasi.
Bilden av madonnan dök upp helt plötsligt över en jättestor pinje som växte på stadens torg. Något senare vilade hon i den lilla kyrkan Santa Maria de Therore.
Den stora pinjen gick förlorad i ett oväder. Men tillbedjan av madonnan höll i sig och spreds över hela ön.
Två sekel senare fortsatte Teror att vara ett viktigt religiöst centrum på Gran Canaria. I september månad, den månad då månen är närmast jorden, fyllde öborna sina ryggsäckar och startade sin vandring till Teror. Vanligtvis gick de i sina gamla skor som de lade undan i utkanten av staden för att sedan stoltsera med sina nya. Pilgrimerna, förfäderna till de nuvarande pilgrimerna, sökte skydd i portgångar och innergårdar som hölls öppna som tillflykt för dem.
Nu för tiden är de gamla pilgrimerna ersatta av en modernare variant som kallas romeros. Romeros fortsätter med traditionen att komma med vagnar fulla av jordens frukter som offergåva till Pinjemadonnan. Tusentals kanarier från alla öarna kommer med sina respektive typiska produkter och instrument till Teror vid tiden för årets högsta tidvatten.
Staden möter dem med feststämning och smyckade balkonger. Med ett festprogram där det inte fattas något av det mest typiskt kanariska. Man ser stora oxar som drar vagnar med trähjul. Och danser av ett stort antal olika folkklore-grupper och musikanter. Den 7 september klockan fyra på eftermiddagen släpps en hjord av getter ut som traditionellt öppnar festligheterna och det startas en kör av bjällror och av herdarnas visselpipor. Bakom dem kommer 21 stora grupper i sina typiska dräkter, som gör sitt bästa för att hålla sin hemtrakts fana högt.
Folkfestens mäktiga uttrycksfullhet bidrar till att göra den verkligt praktfull. En ström av färger drar längs stadens gator och slutar nerför huvudgatan till torget, Plaza del Pino, framför kyrkan ett av Gran Canarias mest autentiska arkitektoniska verk. Inte för inte har kyrkan utnämnts till nationalmonument. Liksom nästan hela staden. Det är en stad som är värd ett besök hela året om, inte bara under Pinjemadonnans festligheter. En fest i Gran Canarias hjärta.
